Zanzibars historia

     De första som bosatte sig permanent på Zanzibar tros vara förfäder till folkslagen Hadimu och Tumbatu. De kom troligtvis från Östafrika runt år 1000 e Kr. De tillhörde en rad olika etniska grupper på fastlandet och bodde på Zanzibar i små utspridda byar utan någon gemensam politisk enhet.
Fynd av gammalt hantverk, framförallt krukor, indikerar att handelsvägar gick förbi Zanzibar så långt tillbaka som på Assyriernas tid. Handelsmän från Arabien, Persien och Indien anlände troligtvis till Zanzibar så tidigt som det första århundradet efter Kristus.
Handelsmän från Persiska viken började i små skaror att bosätta sig på Zanzibar på sent 1000-tal samt under 1100-talet. De gifte sig med lokalbefolkningen och från dem växte sedan en härskarätt fram, känd som Hadimu. Dessa hade inte så stor egentlig makt men de var början till att skapa en gemensam etnisk och kulturell samhörighet på Zanzibar.

    1499 besökte Vasco Da Gama Zanzibar och detta var början till det europeiska inflytandet i området. Portugiserna tog kontroll över ön redan år 1503. 1505 blev den en del av det portugisiska imperiet och slavhandeln etablerades. Zanzibar förblev sedan under portugisiskt styre fram till 1698, då ögruppen blev en del av det Omanska riket, under sultanen i Oman. Portugiserna kastades ut och under sultanens styre tog slavhandel fart, med hjälp av Britterna. (Portugiserna koncentrerade vid denna tid all sin kraft på Brasilien)
Sultanen flyttade 1840 sin huvudstad från Muscat i Oman till Stone Town på Zanzibar. Efter hans död 1856 stred hans söner om makten vilket slutade med att Zanzibar och Oman skiljdes åt och blev två separata enheter.
    Under sultanernas period kontrollerade Zanzibar även en stor del av den östafrikanska kusten, kallad Zanj, inklusive bland annat Mombasa och Dar Es Salaam och handelsvägar så långt in i Afrikas inland som Kongofloden. Zanj definierades av kolonialmakterna Storbritannien och Tyskland till ett område som sträckte sig från Kap Delgado (i nuvarande Moçambique) till Kipini (i nuvarande Kenya) och innefattade ett flertal städer i nuvarande Somalia samt alla öar utanför denna kuststräcka och tio sjömil, 18,5 km, inåt land. Sultanen av Zanzibar förlorade dock alla här inkluderade fastlandsområden till Storbritannien, Italien och Tyskland under perioden 1887 till 1892. (Berlinkonferensen 1884  (läs mer >>>)

Bild: Halsjärn, fotbojor och kedjor. Made in Sweden.75 kvinnor, män och barn på ett utrymme som var tio kvadratmeter med en höjd av en  och halv meter.Piskrapp efter piskrapp. Den som överlevde den omänskliga behandlingen var en stark och bra slav.

"Den hastiga uppblomstringen för slavhandeln i Östafrika under 1700-talets andra hälft var bara prologen till den enorma expansion som näringen skulle uppleva under 1800-talet. Samtidigt som klockan klämtade för den transatlantiska slavhandeln och för ofriheten i Amerika upplevde nämligen slaveriet längs Östafrikas kust sin storhetstid, med Zanzibar som navet i slavekonomin som denna del av kontinenten aldrig sett maken till. Den relativt småskaliga slavhandel som portugisiska partners hade utvecklat på 1700-talet skulle följas av en era av blodiga slavräder och avfolkning, en tid av barbari som gav hela Afrika dåligt rykte". ( Dick Harrison Slaveri del ll 2008)
 

   1896 dog Sultanen och Seyyid Khalid bin Bargash tog över palatset och utropade sig själv till härskare. Detta var emot det brittiska imperiets vilja då den egentlige arvtagaren till tronen var Sultan Hamoud bin Mohammed. Detta ledde till en konflikt och den 27 augusti förstörde den brittiska flottan Beit al Hukum-palatset efter att de gett Kahlaid ett ultimatum att avsäga sig tronen.

 Han vägrade och de brittiska skeppen öppnade eld och trots att den besvarades tog striden bara 45 minuter. Då hade Khalid redan flytt till de tyska konsulatet på Zanzibar. Detta blev känt som världshistoriens kortaste krig. Sultan Hamoud utropades till ny regent och fred skapades. Hamoud gav efter för brittiska krav och Zanzibars dagar som centrum för slavhandel upphörde, efter nästan trehundra år. Slaveri bannlystes och alla slavar på Zanzibar "befriades" 1897.

Zanzibar var ett tyskt protektorat från 1885 fram till 1890, då Zanzibar kom under brittiskt protektorat i utbyte mot att Storbritannien lämnade ön Helgoland i Nordsjön till Tyskland genom Helgoland-Zanzibar Treaty. Samma år blev Zanzibar ett brittiskt protektorat. Brittiska kungahuset utsåg storvisiren på Zanzibar mellan 1890 och 1913. Mellan åren 1913 till 1963 utsåg britterna som var bosatta på Zanzibar själva sin storvisir.10 december 1963 blev Zanzibar självständigt från Storbritannien och blev ett kungarike under den egne sultanen. Detta var dock ett kortvarigt styrelseskick då sultanen störtades i samband med revolutionen mellan den 9 till 12 januari 1964. Enligt DN journalisten Helena Öberg (1999) avrättades ca 20 000 zanzibarier, slavägare med arabiskt påbrå ( Storbritannien använde sig av den arabiska minoriteten för att kontrollera afrikanerna läs mer >>>) och 26 april samma år bildade Zanzibar tillsammans med Tanganyika den Förenade Republiken Tanzania, under starka påtryckningar från USA som fruktade att ön skulle bli ett nytt Cuba.

Zanzibar väljer egen delstatspresident som leder öns lokala regering, och är vicepresident i Tanzania.

Zanzibars stenstad (Mji Mkongwe) på ön Zanzibar upptogs 2000 på UNESCO:s världsarvslista, då den är ett utmärkt exempel på en swahilis handelsstad på den afrikanska östkusten. Den visar på kulturella influenser från det afrikanska, men även från det indiska, europeiska, men främst det arabiska kulturarvet, från över ett årtusende. De flesta byggnader är från mitten av 1800-talet.

Zanzibar har ett stort symbolvärde då det var Östafrikas största slavmarknad.
Världsarven Zanzibars stenstad och Hansastaden Visby samarbetar.

se THE "STONE TOWN" OF ZANZIBAR (MJI MKONGWE)
www.zanzibar-web.com/stown.html

Tusentals bilder från Zanzibar se

//ST

Östafrika

     Östafrikas norra gräns går till Somalialand. I söder går gränsen vid Mocambique. I historien om uppdelningen av Afrika har begreppet Östafrika en särskild betydelse. I prekoloniala termer handlar det om områden som kan räknas till Zanzibars inflytelsesfär, i koloniala termer handlar det om områden som brittiska och tyska Östafrika och i postkoloniala termer handlar det om moderna staterna Kenya, Tanzania, Rwanda, Uganda och Burundi. Ett område lika stort som Västeuropa.
   Kärnan  i Östafrika utgörs av inlandet runt de stora sjöarna. Folken i inlandet avgjorde sin egen lott. De levde i nationella enheter i skiftande enheter av olik storlek. Kusten låg däremot öppen för invasioner från havet och kustområdena invaderades först av araber, därefter portugiser och senare av  tyskar och britter.
Området var mer orientaliskt än afrikanskt. Det arabiska inflytandet är av mycket gammalt datum i de här trakterna. Vinden var det viktigaste faktorn i de arabiska kontakterna med Östafrika. I många århundraden hade nordostmonsunen fört med  sig de arabiska skeppen söderut längst den afrikanska östkusten. Vid april återvände de med sydvästmonsunen. På detta sätt hade handeln bedrivits i närmare tusen år.
     För en tid övertog portugiserna den arabiska inflytelsesfären, liksom dess bas i själva Arabien. År 1651 fördrevs portugiserna från Muscat och Oman och senare från Östafrika. När Fort Jesus i Mombasa föll så var det slutet för portugisernas inflytande  norr om Rovuma. Från  Mocambique kontrollerades kusten av araberna, formellt av imamen av Oman, men i realitet av självständiga schejker.
År 1840 flyttade sultanen sitt säte till ön Zanzibar. Ön var fruktbarare än sandslätterna i Oman. Den hade en bra hamn och tillräkligt med sötvatten. Dessutom var läget mycket gynnsam för handel. Kryddodlingen tog fart och den blev så framgångsrik att produktionen snart kom att täcka en del av världens behov. Handelshus och konsulat upprättades på ön. Zanzibar blev ett betydande handelscentrum, ett slags Singapore för den afro-asiatiska handeln med en blandad befolkning bestående av araber, afrikaner, indier och européer.

Ön hade den största slavmarknaden i Östafrika och var ett centrum för elfenbenshandeln.

//ST

Tippu Tip (1837 - 1905),  Hamed bin Mohammed bin Juma bin Rajab bin Mohammed bin Said el Murgebi.
Centralafrikas härskare, en samvetslös och grym entreprenör. Hans privata armé  bestod av ca 1 500 man.

   Zanzibars rikedom lockade till sig energiska affärsmän från Arabien, Europa, Indien och Östafrika. Tusentals förmögna män från Oman flyttade till ön.
Tippu Tip  föddes i Zanzibar. Han hade både arabiskt och afrikanskt påbrå men han räknade sig som arab. Redan som 18-åring drogs han in i slav- och elfenbenshandeln. Trots sitt yrke hade han lätt att samarbeta med upptäcktsresande och missionärer. År 1867 mötte han D Livingstone, som var i svår nöd och i behov av Tippu Tips hjälp, vilket han också fick.

   I slutet av 1860-talet hade Tippu Tip etablerat sig i området väster om Tanganyjikasjön, där Kosongo och Kisingani fungerade som huvudbaser. År 1883 nådde Henry M Stanley fram till Kisingani för att bygga upp ett kolonivälde åt den belgiske kungen Leopold ll:s vägnar. När nyheten om Stanleys ankomst till  de arabiska plundringsområden nådde Zanzibar blev sultanen förbittrad och rädd. Slavhandlarna insåg att stora värden riskerades  gå förlorade om Stanley lyckades omdirigera den gamla österleden till en ny västerled längst efter Kongofloden.

     Eftersom Tippu Tip personligen kände Stanley sändes han till Kisingani med en stor truppstyrka för att med våld omintetgöra Leopolds planer. Men Tippu Tip var först och främst affärsman, inte en lojal undersåte till sultanen av Zanzibar. När han insåg vilka kommersiella möjligheter Stanleys öppnande  av Kongofloden bytte han raskt sida och förhandlade med Stanley. Snart levererade Tippu Tip och andra arabiska köpmän allt större varor direkt till Europa. Samtidigt fortsatte araberna och swahilierna, liksom tidigare sina affärsförbindelser med  Zanzibar.
Tippu Tip krönte sin karriär med att utses till guvernör till Stanleyfalls och blev därmed en viktig kugge i det västerländska imperialistiska maskineriet.
Det ironiska i sammanhanget är att Tippu Tip, i egenskap som guvernör i Kongostaten, uttryckligen hade till uppgift att bekämpa slavhandeln. Det ger sig själv att kampen mot slaveriet inte gjorde några framsteg under hans tid som Leopolds undersåte.
1887 års avtal var dömt att misslyckas. Några år senare ledde han sin sista slavkaravan till östkusten, varefter han drog sig tillbaka från både affärer och politik. Han blev en prominent gestalt i Zanzibar ända fram till sin död. Han investerade en del av sin förmögenhet från slav - och elfenbenshandeln i kryddnejlikor plantage som vid 1990- talet uppskattades till ett värde omkring 50 000 engelska pund.

1905 dog han i malaria. Tillsammans med Dr Henrich Brode skrev han sin självbiografi på swahili.

//ST

Tippu Tips grav